Jobbar du MED eller MOT andras styrkor?

Min hund Roddy är helt besatt av att använda nosen. Varenda fläck måste han nosa på under promenaderna och vartenda spår måste han följa. Jag gissar att hans luktsinne är extra välutvecklat som kompensation för att han nästan är döv.

I skogen spårar han vilt, och när han får upp ett extra spännande spår glömmer han allt han har lärt sig om att hålla sig i närheten och komma på inkallning. Det är bara att följa spåret som gäller.

I stan är favoriten att spåra tuggummin. Aldrig har jag varit så medveten om hur många utspottade tuggummin det ligger på cykelvägar, trottoarer och gräsytor. Roddy spårar upp dem snabbt som ögat och sväljer dem lika snabbt, oftast utan att jag hinner stoppa honom. Harbajs är också populärt, och det finns det också extremt gott om där vi brukar gå.

Tyvärr har dessa beteenden gjort att jag har retat mig på hans enorma doftintresse, snarare än uppskattat det. Jag har förstås begripit att han behöver få använda nosen och han får dagligen leta efter godis som jag gömmer i huset eller trädgården. Men mer än så har det inte blivit. Under de 1½ år jag har haft honom har vi fokuserat mer på att träna vardagslydnad, tricks, agility och rallylydnad.

En hundtränare gav mig rådet att börja med viltspår, och att göra det minst tre gånger i veckan. När jag läste på om vad det innebar – att skaffa blod och rådjursskankar, få tillstånd från markägare, och åka ut och lägga spåret flera timmar innan man tar dit hunden – kändes det bara för jobbigt. Jag lägger redan så mycket tid på min hund, någon gång ska jag ju helst hinna sköta mitt jobb också. Men så läste jag i ett nyhetsbrev från en annan hundtränare jag följer att hon rekommenderade personspår en gång i veckan. Jag började läsa på och insåg att spårträning inte alls behöver vara krångligt och tidsödande.

Den senaste månaden har vi tränat personspår 5-6 gånger och nu fattar jag inte varför jag inte har gjort detta tidigare. Det är helt fantastiskt att se Roddys glädje och energi. Han fullkomligt älskar det, drar i väg i raketfart så jag knappt hänger med, och är makalöst duktig på att följa spåret. Glädjen smittar av sig på mig, och när vi åker hem från skogen känner jag mig både lycklig, imponerad och stolt över min fantastiska hund. Av bara farten har jag nu anmält oss till en kurs i viltspår också. Jag vet inte om vi kommer fortsätta med det på egen hand, men sju söndagar framåt ska han få prova det i alla fall.

Sett ur Roddys perspektiv så tror jag att han tänker: ”ÄNTLIGEN fattar hon vad jag är allra bäst på, och ger mig arbetsuppgifter som tillvaratar mina främsta styrkor, i stället för att bli irriterad på mig när jag använder dem!”

Visst är det ironiskt att jag, som ständigt propagerar för att vi ska tillvarata våra egna och andras styrkor, inte hade förstånd nog att göra det med min hund? Men bättre sent än aldrig.

Förhoppningsvis kan min text inspirera dig att fundera över dig själv och dem du har omkring dig – oavsett om det är människor eller djur. Har någon av dem egenskaper som du retar dig på i dag, men som egentligen är dolda styrkor? Kan du också bli bättre på att uppskatta och tillvarata dessa styrkor, och bidra till att de kommer mer till sin rätt? Kan du bli den som jobbar MED snarare än MOT andras styrkor och på så sätt hjälper dem att briljera?