Våga eller fega?

Är det inte slående hur bra vi människor ofta är på att stoppa huvudet i sanden och blunda för de förändringar vi egentligen skulle vilja göra i våra liv? Att ta det där klivet utanför den egna komfortzonen innebär att man utsätter sig för en massa risker. Men hur farliga är de egentligen? Och om man lägger riskerna i en vågskål, och i den andra vågskålen lägger alla möjligheter som öppnas upp om man vågar ta steget, vilket väger då tyngst?

När man tänker på att vi faktiskt bara har ett liv, och att det är rätt så kort – är det då inte ganska dumt att gå omkring och tycka att livet är ok, eller rentav ganska trist, i vissa fall kanske en ren misär?

”Det är ju tryggt och säkert i alla fall.” ”Det fungerar ju, det är bekvämt och smidigt.” ”Man vet vad man har men inte vad man får.” ”Jag törs inte, tänk om jag misslyckas?”
Känns argumenten igen?  

Jag bestämde mig för flera år sedan för att varken misär, trist eller ok är tillräckligt bra. Jag vill vara lycklig! Jag har bara en begränsad tid här på jorden och den vill jag göra mesta möjliga av. Jag vill jobba med saker jag brinner för. Jag vill bidra till andra. Jag vill omge mig med människor som ger mig energi, kärlek och vänskap. Och jag vill ha så roligt som möjligt.

För att skapa sitt ideala liv krävs ibland att man vågar fatta läskiga beslut. Det krävs mod. Och det krävs envishet och beslutsamhet. Men belöningen som väntar när du väl har tagit klivet kan vara hur stor som helst.